Det känns som jag burit på en sten i bröstet hela sommaren. Alltid har det känts som om någonting saknas och det kan kortas av med endast 6 korta bokstäver. Bokstäver som kan förklara så otroligt mycket men också göra en så förvirrad att man bara vill krypa under täcket och aldrig se dagsljus igen. Mest för mig har det varit det sistnämnda. I början kände jag inte ens att det var lönt att gå upp ur sängen, ingenting spelade någon roll längre. Jag visste att vi aldrig skulle ses igen så för mig brast allting i tusen bitar, medans ditt liv fortfarande var i ett. Desto längre tid som gick, blev allting lite bättre. Dock känns det just nu som om aldrig någonting kommer bli som jag hoppats på. Det som skär djupast i mitt hjärta är tanken av att du inte ens kommer ihåg mig, medan jag skulle kunna rita en detaljerad bild av ditt ansikte tusen gånger om..