SItter och raidar igenom satc boxen. Jag vet inte varför för som min killkompis sa efter han hade sett filmen. Den får tjejer bara att tänka på killar, och att de inte har någon. Och alla blir deprimerade. Som jag rentutsagt.  Efter att jag nu har plöjt igenom hela säsong 1 och följt relationen med Big och Carrie ser jag samband mellan verkligheten och drömmar. Ingen kanske förstår vad jag pratar om men jag vill bara babbla av mig. Och helst av allt skulle jag vilja ha Mathilda här. Mer än någonting annat. Det var längesen som jag känt att jag blivit så nära med någon på så kort tid. Och just vid detta tillfälle känner jag en stark känsla, hon är min bästa vän. För alla har haft en vän som man varit kompis med i flera år, sedan barnsben. Och då blir det bara att man ska vara bästavänner med den för att så har det alltid varit, och man tänker inte på att saker förändras. Men iallafall, saknar dig mathilda.

Tillbaka till killbabbel. varje gång jag ska skriva om det så vill jag inte, någonting tar emot och jag vill bara gråta, utan att det går. Så jag vet inte. Jag orkar inte prata om det. Allting kommer ändå inte lösa sig och jag kommer ändå inte få den jag älskar så jag kan lika gärna sätta mig här ute i regnet och gråta.