Sitter och funderar på om jag har någonting att skriva om. Någonting som är roligt att läsa. Men jag har kommit fram till att jag inte har något som är intressant att prata om. Synd mina små 3 läsare om dagen.
Imorgon kommer en speciell person hem. Inte för att det borde spela så stor roll för mig längre, men inombords är det det viktigaste, och det som tar störst plats i hjärtat. Och jag hatar det. Varför ska jag ta allting så jäävla allvarligt när andra ser det som en liten fling. Jag pratar självklart om killar och kärleksproblem. Världen behöver inge mer olycklig kärlek. Det finns redan så det räcker och blir över. Endast de som varit med om det kan känna den känslan. Smärtan. Det har tillochmed gått så långt att jag inte vågar höra av mig för jag inte klarar av sorgen om han inte svarar. Det är djupt. Orden sätter sig som en klump i min hals när jag säger det, men inget annat ord beskriver det. Ordet är kärlek.

Avslutar med en textrad som förklarar mitt liv i ett nötskal: My hopes are so high that your kiss might kill me, so wont you kill me? So i die happy.