En man vid namn Robert, har sakta men säkert(okej inte alls sakta, som en jävla racerbil skulle jag vilja säga) gnagt sig in i varenda tonårs flickas hjärta och planerar inte att ge sig av på en lång tid framöver. And, I hate to say it, men mitt också. Men i någorlunda realistisk anda har jag min förälskelse, från utsidan sett ganska neutral. För jag hatar att vara en i mängden. Vad spelar det för roll om jag säger att han är min dröm, om 4 personer säger det sekunden efter? Får mig inte precis att kännas speciell i denna värld full av kopior.
Jag intalar mig själv att jag tycker han är fin, inte mer. Men inifrån vet jag vad han är för mig, ett objekt som ger mig andnöd och en olyckligt  vattenfall rinnandes ner för min hudton.

Jag tror alla vet vem jag pratar om, Edward Cullen.