And I hate the phone, but I wish you would call.

Varje gång jag ska börja skriva ett inlägg funderar jag alltid om vad det ska handla om i en sekund. Men sedan kommer jag på, att jag skriver endast när jag vill skriva om någonting. Någonting jag vill lätta mitt hjärta från. Och det är då fingrarna automatiskt börjar knappa på tangenterna som om det vore bubbliga robot rörelser, och framför mig bildas plötsligt en textbit med ytterligare av mina tankar.
Nu på sistone däremot har jag inte orkar skriva någonting, av den enkla andledningen att jag inte vet hur jag ska formulera mig för att få ur det som gnager inom mig. Konstig känsla. Men nu känner jag att det är underbart att jag har dig, bloggen. Utan några läsare om dagen och bara en plats där jag kan samla mina minnen och största intressen som påverkat mitt liv under detta året tillsammans. Jag vill verkligen inte att detta ska bli en stor allmän plats, bara min. Dock skulle inte några kommentarer skada eftersom man blir ju så glad. Fast ändå så vill jag inte att någon ska kommentera mitt liv, fast ändå så jo.

Jag som trodde jag kunde uttrycka mig förståeligt, jag är ett skämt.